Sunday, November 15, 2015

Coastal Classic in Taeiri mouth - a very eventful event

Forra helgen var det forsta mtb racet for sasongen, och forsta racet med min nya cykel. Racet var i Taieri mouth, soder om Dunedin. De har en 51 km, en 39 km och en 15 km bana och aven lopning och gang. Jag gjorde 39 km forra aret (du kan lasa om det har), och kom tvaa. Det var en superrolig bana, och jag tyckte att den var relativt latt och snabb, aven om det ar en hel del uppfor. Jag bestamde mig for lange sen att gora 39 km i ar igen, och forsoka fa en bra tid.

Jag var ganska langt fram i starten i ar, och de forsta backarna som gar pa lite asfalt och sen grusvag kandes latta. Skogsvagarna var daremot leriga och hala, efter en hel del regn, och precis som forra aret sa trodde jag att uppforsbackarna aldrig skulle ta slut. De hade andrat banstrackningen lite i ar, lite mer uppfor och mindre leraker.

Nedforsbackarna ar ratt sa branta skogsvagar. Min svaga sida ar snabba nedforsbackar, men det kandes bra, allt under kontroll och det var superroligt. Jag kande mig saker nedfor, och var ganska nojd nar jag kom ner till den mer platta delen av banan. Det ar en rolig och snabb del av banan, och jag cyklade nog lite for fort, och kande mig lite for saker. Sa saker att jag inte koncentrerade mig tillrackligt mycket pa lammet som siktade pa mitt framhjul. Nasta minne jag har ar att jag skrapade kinden i gruset. Det var ett "AH NEEEEEJ" ogonblick. Jag kommer inte att dra nagra detaljer, men flog over styret, fick en ordentlig kanga i ansiktet, blodde fran kinden, fran knana och var ordentligt yr i bollen och omskakad. Efter det att jag samlat mig lite och den varsta yr-i-mossan var borta sa vande jag och borjade ga tillbaka mot den checkpoint jag passerat nagra hundra meter tidigare, men jag motte nagra andra tavlande och de var sa snalla och stannade. Sa smaningom kom jag upp pa cykeln igen och kunde fortsatta.

Jag slutade som snabbaste bruden pa banan, vilket jag ar superglad over. Det kan verka helt galet att fortsatta cykla de 18 kilometrarna efter en san krash, men jag ar glad att jag gjorde det, for sjalvfortroendet, speciellt da jag lyckade vinna rejset. Jag sprackte hjalmen, vilket paminner mig om hur viktigt det ar att ha en bra hjalm, och hur attans snabbt saker kan handa. Jag har blamarken och skrapsar och har nagra fler arr i samlingen, men ar glad for de ar tecken pa att jag lever livet! St Johns  personal (ambulansen har i Nya Zeeland) gjorde ett bra jobb med att plocka grus och smasten fran mina knan och kind. Ajajaj. Det lite roliga i det hela ar at Rafa fick hjalp av samma sjuksjoterska da han fick en fiskekrok i handen under tiden jag rejsade Coastal Classic forra aret.

Tack John Fridd for de harliga fotona!

Last weekend was the first race for the season, and on my new bike. The race was in Taieri mouth, just south of Dunedin. They have a 51 km, a 39 km and a 15 km course and also running and walking races. I did the 39 km last year (you can read about it in my old blog here), and came second. It was a superfun course, I found it pretty easy and fast, even though there are quite a lot of hills. I decided long ago to do the 39 km again, and try to make a good time. 

It was a bit muddier this year, after quite a lot of rain. The hills were pretty slippery, not at all as solid and dry as they were last year. They also changed the course a bit, this years course had more uphills but less paddocks. I was pretty early in the start, the first uphills along the gravel roads felt easy. The forestry roads were muddy and slippery, and just as last year, I thought that the uphills would never end. 

 The descents are pretty steep forestry roads. My weakness are fast downhills, but I felt good, under control and it was fun as. I felt confident going down, and was pretty satisfied when I got to the flattish part of the course. It is a fun and pretty fast part of the course, and I was going too fast, and was a bit too confident. So confident so that I didn't pay enough attention to the lamb that was aiming for my front wheel.  The next thing I remember is that I was rubbing my face on the gravel. There was a "OH NOOOOOO" moment. I'm not going into details, but I got a good smack on the face, was bleeding from my cheek and both knees, and was pretty dizzy and shaken around. After I gathered myself a bit and most of the dizziness was gone I started to walk back towards the checkpoint I passed a few hundred meters earlier, but soon I met a bunch of very nice competitors that stopped and helped me. Eventually I got on the bike again and kept on riding.

I ended up being the fastest woman on the course, which I'm stoked about. It might seem crazy to get up and bike the last 18 km after a crash like that, but I'm glad I did it, for my confidence, especially since I won the race. I cracked my helmet, which reminds me how damn important it is to wear a good helmet, and how damn fast things can happen. I'm bruised and scratched and have added some scars to my collection. Just another sign of an active life. St Johns staff did a good job picking gravel from my knees and cheek. Aouch. It's a little bit funny that Rafa got help from the same St Johns nurse when he got a fishing hook in his hand while I was riding last years Coastal Classic.

Thank you John Fridd for the nice photos!


The start. Photographer: John Fridd, Dunedin.


Close to the end. Photographer: John Fridd, Dunedin.



Picking gravel from the knees. Photographer: Rafael Moser.

No comments:

Post a Comment